George Bernanos

George Bernanos var en av de mest originala katolska författarna under sin tid. Han föddes i Paris 1888. Började studera vid fyra olika universitet men studierna ville inte riktigt ta sig och studietiden blev en olycklig tid. Han fick ge upp idén att bli präst. 1906 skriver han in sig i Sorbonne och får betyg i juridik och litteratur. Efter det blir det militärtjänst. 1913-14 redigerar han en tidning som understöder bevarandet av den kungliga makten och för det hamnar han i fängelset. När första världskriget bryter ut så tjänstgör han i militären. 1917 gifter han sig med Jeanne Talbert d´Arc och de fick sex barn.

Det var mellan åren 1926 till 1937 som han kom att skriva sina romaner. Han hade redan då hunnit bli 37 år gammal. De sista tolv åren av sitt liv skrev han mest polemiska essäer och artiklar.

Bernanos var starkt engagerad i katolicismen hela hans patos är kristet och katolskt. Alla hans romaner behandlar präster och hela hans värld är inte bara kristen utan också kyrklig och mycket av hans polemik riktar sig mot kyrkans präster. Hans berättarkonst berör sådant som likgiltighet och ljumhet, kampen mellan gott och ont och problemen kring synd och nåd. Några av hans romaner når högsta andliga och konstnärliga halt.

Hans mest kända romaner är Unders Djävulens färla, 1926 och Prästmans dagbok från 1936.

Romanen Under djävulens färla börjar med en nästan fristående novell som beskriver en värld utan nåd. En degenererad aristokrat har förfört en lättsinnig bryggardotter, Germanie, och när hennes far försöker ställa förföraren till svars så avfärdas han lätt av förförarens sluga jargong. Germanie dödar aristokraten och flyr till en annan av sina älskare doktor Gallet. Hans förljugenhet avslöjar Bernanos med stor frenesi. I denna miljö arbetar bokens huvudfigur, abbé Donissan. Han är stor, grov, bondsk prästman, ytterst primitiv i sina vanor, ganska obildad, bortkommen bland sina förfinade kolleger, mest till sin fördel när han får egna sig åt enkla hantverk. Han är också en stor asket som vid ett tillfälle tappar medvetandet inför sin chef, abbé Menou-Segrais, då han tuktat sin kropp. En av bokens mest dramatiska och fruktansvärda scener är när han gisslar sig på sitt rum. Abbé Donissan känner sitt eget fördärv och sin absoluta värdelöshet. Han misslyckas med allt han företar sig och finner ingen annan lösning än att skänka sig själv, sin egen salighet, för att frälsa de själar som anförtrotts honom. Med högtidligt löfte och rent hjärta åkallar han och överlämnar sig åt den onde. Det hopp han gav andra ströp han för sig själv i sitt eget hjärta, viss om att han inte på något annat sätt kunde rädda sina församlingsbor. En natt när abbé Donissan kommit vilse i mörkret möter han en hästhandlare som är djävulen själv. Denne tar hand om honom och drar honom till sig. När abbé Dinissan till sist vill kasta sig över honom så försvinner han i tomma intet. Men djävulen ger honom en underlig gåva – han kan se rakt in i människornas själar. Därefter då han möter olika människor så ser han hela sanningen om dem, ser han ner till djupare skikt, ett ogenomträngligt mörker. Med dessa märkliga erfarenheter hos abbé Donissan är av central vikt för Bernanos, för de beskriver det som är fullständigt främmande för naturalistisk romankonst. Bernanos godtog inte en inomvärldslig syn på den komplicerade människan, det finns något övernaturligt, gudomligt som måste till för att ge henne hopp. 

Romanen Prästmans dagbok så får vi åter möta en präst i huvudrollen. Boken utgör en fattig latprästs förvirrade och fragmentariska dagbok. Den saknar komposition och verkar nyckfull och improviserad. Han är också en präst som misslyckas med allt han företar sig. Hans elever driver med honom, det gamla kyrkfolket viskar om att han super och mycket annat har han emot sig. Till sist dör även prästen hemma hos en studiekamrat. I denna mörka skildring av denna ynkliga människotrasa till präst, som inte fått ut något annat av livet än misslyckanden och skam, förmår Bernanos klart och skakande gestalta den kristna människosynen, som är oförenlig med den humanistiska människotron. Människan förblir en trasa och humanismen kan aldrig frälsa henne, moralism aldrig förbättra henne. Problemet är inte vad människan har för värde, utan vem som är hennes herre.