P. D. James

Är P D James kristen? Den frågan har rört vid mig då jag läste hennes bok Dags att bruka allvar. Det är en dagbok skriven mellan hennes sjuttiosjunde och sjuttioåttonde födelsedag. Det är självbiografiska anteckningar som blickar bakåt, rör sig i nuet och lite grann framåt.

Hennes liv är inget märkvärdigt liv. Hon föds 1920, växer upp i en vanlig familj, går i skola och finner sin kärlek som hon gifter sig med. Hon är ju 20 år gammal då kriget bryter ut och hon söker kontorstjänst på sjukvårddistriktets kontor. Hennes man Connor kommer hem från kriget mentalsjuk och hon inser att han aldrig kommer att bli frisk. Hon förstår att hon kommer att få stå för försörjningen för familjen (två döttrar) för all framtid. Hon flyttar till sina svärföräldrar och börjar studera för att kunna försörja sin familj. Connor lever för det mesta på sjukhus men är hemma vissa perioder. 1964 då han är 44 år gammal avlider han i deras hem. Efter hans död söker hon jobb på inrikesförvaltningen som hon också får.

1962 debuterar hon med Slut hennes ögon och ett författarskap i samma klass som Agatha Christie och Dorothy Sayers har tagit vid. Hon är en värdig bärare av att föra den goda engelska detektiv romanen vidare.

Adam Dalgliesh har för mångas blivit en bekant och kär utredare av brott i böcker som Arvsynd, En slags rättvisa och Mord i sinnet för att nämna några. Många av dem har ju också filmatiserats.

Är Phyllis Dorothy James kristen? Varför denna fråga? Ja, i hela (dag)boken så berättar hon om att hon går på gudstjänst till den kyrkan eller den kyrkan. Det gör hon nästan varje söndag. Gör man det om man inte tror?

På ett annat ställe skriver hon att hon kan kyrkohandbokens texter utantill och att de hjälper henne så att hon ”kan med befriat sinne gå in i den gemenskap med den osynlige, för vårt vetande oåtkomlige Gud, som bönen innebär för mig. Jag betraktar mig som en sökare snarare än som en person som trosvisst anser sig ha funnit svaren på de stora, eviga frågorna om människans villkor, inte minst problemet med de oskyldiga lidande, och nu vid sjuttiosju väntar jag mig inte att någonsin finna alla svaren.”  

Hon skriver också om ”gemenskap med Gud som ju är själva kärnan i bönen och andakten.” När hon är inbjuden att vara med på en konferens som handlade om ”Könsbestämning av liturgin” så klargör hon i sitt anförande att kristendomen är historisk och patriarkalisk religion och att Jesus kallade och lärde oss kalla Gud ”Abba, Fader”. Jag har svårt med att börja kalla Gud för ”Moder” eller ”syster”. Det handlar inte om något annat än att ersätta en stereotyp med en annan: ” eftersom Gud är ande kan Han inte föras till det ena eller det andra könet.”

När hon summerar sitt sjuttioåtta åriga liv så finns det mycket hon gläds över och en sak är tron. ”Jag får styrka av trons magnifika irrationalitet.”

Är detektiv romanens nutida drottning kristen? Jag vet inte men jag tror det. Hennes många vittnesbörd i boken överraskade mig och var intressanta. Det hade jag inte trott. Vad tror du?