Boris Pasternak

Många tycker att man hade kunnat ge Boris Pasternak (1890-1960) nobelpriset redan 1933 i stället för hans landsman Bunin. Pasternak framstod då redan som den främste av de levande ryska lyriker som företrädde en vital expressionism med internationell livskraft. Hans diktning var individualistisk men accepterad och respekterad även i Sovjet. 1931 kom han samlade dikter ut och samma år även hans självbiografi. Han var också ett välkänt namn utomlands.

Boris Pasternak föddes i Moskva och var son till en konstnär. Han kom att ha ett skiftande liv, studerade juridik, musik och filosofi, var fabriksarbetare i Ural under första världskriget och anställd inom utbildningsdepartementet i Moskva efter revolutionen. Han var lyriker och översättare.

Pasternak skrev mycket uppskattad lyrik som Livet min syster från 1922. Han skrev även noveller som samlingen Ljuvers barndom även den från 1922. Under Stalinåren verkade Pasternak enbart som översättare. Han var hemma i Sovjet den officielle översättaren av klassikerna Shakespeare, Goethe och Verlaine.  

1957 kom hans kända roman Doktor Zjivago, som inte fick ges ut i Sovjet. Orsaken var att romanen hade en politisk karaktär. Han kritiserade inte öppet det ryska systemet men i romanen kunde de känsliga politrukerna finna en kritik av centralism, kollektivisering, korruption och maktmissbruk. Handlingen omspänner hela Rysslands moderna utveckling, från den första revolutionen 1905 över oktoberrevolutionen och världskrigen fram till Stalintidens slut. Han hade börjat sitt verk redan på 1930-talet men fullbordade det först när Stalin var död 1953. Med Doktor Zjivago visar Pasternak att han hade förmågan att följa den stora ryska berättartraditionen. (Den trycktes först 1988 i Ryssland) Där beskrivs i romanform, genom huvudpersonens eget öde, utvecklingen i Ryssland, som för författaren inneburit en besvikelse. 1957 smugglades manuskriptet ut från Sovjet till en italiensk förläggare. Boken kom att tryckas i Italien på italienska och ryska och sedan under kommande år på många andra språk. Pasternak uteslöts då ur det sovjetiska författarförbundet och tvingades att tacka nej till Nobelpriset 1958.

Huvudpersonen Doktor Zjivago är ingen aktivt handlande hjälte, han följer med händelsernas ström utan att ändra deras riktning, utan att förmå skapa lycka i sitt eget liv. Men han är diktare, han tror på det mänskligas kraft, övertygad om att livet inte kan tvingas in i dogmatiska lärosatser och bestämda system. Hans namn Zjivago kommer av det ryska ordet zjivoj som betyder levande, och den individualistiske doktorn är alltså en levande människa i motsats till maktens robotar. Som läkare bistår han människor deras fysiska nöd, som diktare fyller han deras själar med tro på mening, på kärlek och gemenskap. Romanen avslutas med en svit dikter, där diktaren Zjivago ställs vid sidan av Hamlet och Kristus. Alla tre är kallade och utvalda, de kan tveka inför uppdraget, men de är redo att fullgöra det till slutet. 

I Doktor Zjivago ger han också öppet uttryck för sin kristna tro. På frågan ”finns det någonting i världen som är värt trofasthet?” svarar Zjivago: ”Inte mycket. Jag tror att man måste vara trogen odödligheten, som är ett annat och rikare namn för livet. Trogen mot odödligheten, trogen mot Kristus. Och varför Kristus? Därför att det var en gång en ung flicka som stilla och i det fördolda gav livet åt ett barn, och gav liv åt världen – livets under, världens liv - `Han som är livet`, som man senare skulle kalla honom.” 

Till svenska finns även andra av hans verk översatta. Memoarboken Lejdebrev (1931), Försök till självbiografi (1958), Dikter i urval (1958) och Brev till georgiska vänner (1968).