Nattens bibliotek

Jag hade bara hört om boken men inte fått tag på den. Jag hade sett bilder på nätet av Alberto Manguels eget bibliotek och drömt mig bort. Jag vill också en dag ha ett bibliotek på min gård. Så sker det härliga som sker ibland, jag finner boken, köper den till julklapp åt mig själv och har en underbar julläsning. 

På en kulle söder om Loirefloden fann han ruinen av en stor uthusbyggnad av sten från 1400-talet. Den lät han restaurera och bygga om för att rymma hans boksamling. Han skriver i sin bok Nattens bibliotek: ”Det första jag såg av vad som skulle bli mitt bibliotek var stenar och damm som täckte en rektangulär yta på ungefär sex gånger tretton meter. Stenarna som hade ramlat ner låg mellan duvslaget och pannrummet, som skulle bli mitt arbetsrum. Puderfint stoft regnade över klängväxtens blad varje gång en fågel slog sig ner på skiljeväggen. Arkitekten som till sist ritade biblioteket bor (till all lycka för mig) i byn. Hon insisterade på att traditionella metoder skulle tillämpas när muren rengjordes och utrymmet byggdes upp igen.” 

I detta mycket vackra bibliotek sitter han gärna och läser om natten, därav bokens titel. Han skriver: På dagen är biblioteket ett ordningens rike. På natten förändras stämningen. Ljuden dämpas, tankarna blir mer högljudda. ”Först när det är mörkt lyfter Minervas uggla till flykt.”

I Nattens bibliotek berättar han om fiktiva och verkliga bibliotek och reflekterar över sitt eget förhållande till böcker och hur boksamlingen kommit till. ”Det som gör ett bibliotek till en spegelbild av dess ägare är inte bara valet av själva titlarna utan också det nät av associationer som valet antyder. Om varje bibliotek i någon mening ger en spegelbild av sina läsare är det också en bild av vad vi inte är och inte kan vara. Frånvarons tyngd är ett lika stort inslag i alla bibliotek som ordningens och utrymmets begränsning.”

Förmodligen tycker jag så mycket om Nattens bibliotek för att det Manguel säger så utomordentligt väl formulerar vad jag själv skulle vilja säga om mina böcker. Men inte bara det. Boken och bilderna från hans bibliotek närde min egen dröm om att få bygga ett bibliotek. En dröm som fick liv och näring av det jag läste och såg. En dröm som småningom blev en verklighet och i den drömmen sitter jag nu och skriver. 

Manguel menar att varje bok i biblioteket har sitt ursprung i drömmar. Varje tillskott till biblioteket känns som ett fynd om man bara köper det man verkligen vill ha och längtat efter att äga. Av hela mitt hjärta kan jag bejaka bokens slutord: ”Alla bibliotek är resultat av fynd: Jag har funnit böckerna, jag har funnit platsen där jag bevarar dem. Jag har funnit stillheten, glädjen och insikten när jag läser dem. Vad är det då jag sökte? Tröst kanske. Kanske tröst.”

Kanske betyder det i själva verket detsamma som jag söker och oftast finner i mitt eget bibliotek: frid, ro och själens tröst.