ALL LÄSNING ÄR MÖTE

 Kulturskribenten och författaren Olof Lagercrantz betonade alltid mötet, läsarens igenkännande i texten. En dikt eller en prosatext är alltid större än vad författaren tänkt sig. Författaren har alltid sin tanke då han skapar och varje läsare har sin tolkning, förståelse och referensram då hon läser texten. Mötet med texten är det primära i läsningen.

När du läser en god text så pekar författaren ut vägar du inte sett, samband du inte förstått och så ger han dig tröst. Även fast en roman präglas av livets mörka och svarta sidor ska den ge dig tröst i det svarta. En god författare är alltid närvarande i sin text. Då du läser författarens text uppfattar du den som ett samtal med honom. Han lämnar dig aldrig ensam. Du har mött en annan människa. Författaren blir en väns röst som du känner igen. Författaren når in i ditt inre djup och du känner igen dig själv.

                      ”Kamrat, det här är ingen bok,

                      den som rör vid den berör en människa,

                      (Är det natt? Är vi ensamma här?)

                      Det är mig du håller och jag som håller dig,

                      från sidorna kastar jag mig i dina armar…”

                                                                                       Walt Whitman

Läsningen, den konst som människan började utveckla för flere tusen år sedan, måste man se som en gudagåva. Given åt människan så att hon lärt sig skapa ett antal krumelurer som då de fogas samman blir ord. Att vi lärt oss läsa dessa krumelurer och förstår dem på samma sätt i vårt språk, det är fantastiskt. Tänk alla de kvällar då jag får sitta i sängen tillsammans med mina pojkar, öppna en bok och så ger vi oss in i sagans värld. Där finns dessa krumelurer på varje sida som ger oss en berättelse att skratta åt, fundera på och känna igen oss i. Det är en gåva.

Stora författare talar ju också om att de är kallade. De har fått ett uppdrag och deras skrivande är ett förvaltande av gåvan och uppdraget. De menar att författandet är inget man väljer själv man blir utvald till det.

Författaren Paul Auster säger: Författandet är att gång på gång upptäcka - sig själv. Vilket också läsaren gör, med allt sitt bagage. Därför blir en bok aldrig densamma.

-          Det är det fina med litteraturen – den är en medskapande process. Och jag tror den är en av få platser i världen där två personer möts på de mest intima villkor. Det är enda gången vi kan tränga in i en främlings medvetande, och genom att göra det, bekräftar vi vår egen mänsklighet. Därför kan en bok aldrig dö. Det är omöjligt.

(Paul Auster, Trots allt nr 7 2005)

Stor litteratur öppnar en väg in i berättelsen vi blir till i – genom historier om gott och ont, kärlek och hat, högmod och botgöring, fruktan och tapperhet. Det händer att vi blir så vana vid den ursprungliga heliga berättelsen i Bibeln att vi behöver nya grepp på den, höra samma sak på ett annat sätt eller betrakta den ur en ny synvinkel för att få syn på något som hela tiden har legat mitt för näsan på oss utan att vi såg det.

Författaren C. S. Lewis gav en student följande råd: ”Det verkligt förnämliga är att kunna läsa utan att bli uttråkad. Betrakta inte läsningen som ett arbete, utan snarare som en last. Böcker är det du bör slösa mest pengar på.” Eftersom jag ytterst sällan blir uttråkad av läsning och aldrig betraktar det som ett arbete utan mer som en last och gärna slösar pengar på böcker tror jag att jag hela mitt liv kommer att ägna mig åt denna gudagivna gåva – läsning.