Skriva poesi?

Många rynkar på näsan då jag säger att jag älskar att läsa poesi. ”Poesi!” utbrister de, ”det begriper jag mig inte på”. Ändå finns det många som både läser och skriver poesi, ofta i det fördolda, i ensamhet, utan att andra vet om det.

Jag har ställt mig själv frågan, varför skriver jag poesi, i det fördolda, i min ensamhet, utan att andra vet om det. Det är mycket enkelt att besvara den frågan ärligt. Att besvara den oärligt skulle vara mycket svårare. Svaret: Jag vet inte. Även om jag visste skulle jag nog inte våga tala om det, eller?

Varför läser ni poesi?

Jag föreställer mig att den som skriver lyrik i våra dagar antingen är född till att vara poet eller också har en mycket fast tro på att man med vers kan uttrycka något som det inte finns någon annan möjlighet att få sagt. Att vara född poet eller att skriva i sin ensamhet för sig själv är uttryck för ursprunget i människan. Ordet och uttrycket är nedsatt i människan ända från skapelsens morgon. Människan är skapad till att vilja uttrycka känslan, livet, andligheten och det ogripbara, det djupa, det fördolda, det mystiska.

Varför skriver jag dikt? Därför att jag aldrig upphört med det. När började det? När dessa krumelurer som heter bokstäver föll på plats och började få mening och innehåll. Även om barnets värld inte var så berusat av ord och sagor och ramsor så kom det några år senare, då barnet blivit större, med kraft tog rimmandet och ordbygget tag i hans känsliga själ. En sommar, en vinter, en höst, en vår, han minns inte, men det var vid någon av dessa tidpunkter han blev berusad av uttryckets möjligheter. Ordet ensam återkommer ofta i ynglingens dikter, liksom känslan av utanförskap. Att kunna formulera ynglingasmärtan, åtminstone någotsånär, gjorde den uthärdlig, till och med meningsfull.

Sedan vidgades vyerna, orden blev fler, känslorna större, och dikterna blev frågande, sökande och fulla av självrannsakan. Och så har det fortsatt skapandet av dessa ord som skall beskriva och som strävar efter att gestalta… Ja, varför? Och till vilken ände?

Jag vet inte varför jag skriver. Det är klart att jag ibland ställt frågan till mig själv och tvingat mig svara. Använt massor av fina ord för att tala om varför och som för stunden är helt sanna. Men, när de sedan står där på ett papper tillgängligt för andra blir de oftast snömos. Kanske är det så enkelt att jag bara började skriva. Det som var otillgängligt, ett hinder, som jag var tvungen att erövra för att vinna, det fanns i mitt inre och skulle mejslas ut med tanken, känslan och upplevelsen. Kanske jag skriver för att skrivandet skall erövras.

Nu försöker jag hela tiden hålla öppet mellan vardagens verklighet och ordens magiskhet för att åstadkomma något sätt att leva mellan dem. Jag vill att skrivandet skall passa in hos mig och mitt liv och samtidigt duga till att passas in i någon annans liv. Och det är rätt mycket begärt, av mig, men kanske…