Poeten och poesin

    En poet kan endast skriva dikten, läsaren behövs för att fullborda den, har någon sagt. Så är det. Poeten får en tanke som han formar till ord, en känsla han försöker beskriva, en sanning han försöker förklara. Han formulerar, skapar, avväger och är noga med varje ord. Läsaren tar emot orden och smakar på dem. I läsarens sinne och själ så slår det an en ton om hon känner igen sig i det som poeten formulerat. Dikten öppnar sig och fullbordas. 

    Dikten är den inbjudna gästen hos läsaren. Som läsare så öppnar vi dörren till boken och ser in i diktens ansikte, och avgör huruvida vi inbjuder dikten i våra liv.

    Poetens jobb är att berätta hela sanningen och inget annat än sanningen på ett så vackert sätt som möjligt så att människorna inte kan leva utan den. Därför måste poeten vara sanningsenlig. Att sätta ord på livets djupa känslor och tankar som är viktiga, men nog så svåra att beskriva är poetens uppdrag. Poetens jobb är att finna ord för allting, att vara en orädd beskrivare, att vara en försvarare av det sköna och fina i språket.

    En poet älskar ord. Det revolutionära är att upptäcka att orden kan vara böner. Plötsligt stiger orden fram med en annan dimension än poeten någonsin hade trott eller förstått. Poeten får se sig som en budbärare av det gudomliga ordet. Hans enkla vers, hans lilla dikt blev en bön för den läsare som behövde den.   

    Poeten är en människa som talar till människor. Poeten har större känslighet och uttrycksförmåga än andra. Poesins uppgift är att öka och nyansera livet och andligheten hos läsaren. Det gör att poeter kan vara ganska avvikande som människor. Avvikelsen beror på att i deras själ så möts kaos och ordning. ”Poeter har rätt att vara avvikande precis som alla andra” sa poeten Bo Setterlind en gång. Just det att det i poetens själ möts många olika världar, känslor, kaos och ordning gör att poeten själv är professorn för kroppens fem sinnen. Poesin storhet är att den försöker beskriva så att kroppen känner det. Känslor som berör i ditt inre, dofter som du känner i näsan, smaker så det känns i munnen.

    Prosan är den som gör att vi kan förstå den verkliga världen. Religionen som är själva poesin är det som vi försöker ge livet en mening med, som gör livet psykologiskt och andligt uthärdligt. Religionen är ingen slutledning utan en dikt. Vilket gör att poesi är på samma gång insikt baklänges, definition av nuet och liv framlänges.

    När en poet möter livet så reflekterar hans själ själva livet. Livsmötet gör att poeten fattar pennan för att beskriva livet. Själva livet är poetens budskap. Före budskapet, måste det finnas en idé; före predikan, en hymn; före prosan dikten. Kärnan i livet, kärnan i budskapet, kärnan i prosan är dikten.

    Poeten korresponderar med sin dikt och i sin dikt med det obekanta och ibland det okända. Det är poetens lycka att få adressera sitt verk, som fötts i smärta, förtvivlan och ödmjukhet, till den som ser konturerna i dikten av det obekanta och okända. En dikt är ett adresslöst brev – ett budskap till ingen, en eller alla. Att någon läser en dikt är diktens enda hopp.