Dorothy L Sayers

Dorothy Sayers är den siste i raden av mina bekantskaper. Han kom in genom bakdörren. Jag var väl förtrogen med alla männen i The Inklings. Det  var de som ville presentera mig för en dam, en dam av värdighet.

Dorothy Leigh Sayers föddes den 13:e Juni 1893 i Oxford. Hon var det enda barnet till prästen Henry Sayers av Anglo-Irländsk härkomst. När hon föddes var hennes pappa rektor för Christ Church Cathedral Choir School. Huset på Brener Street blev små-ningom obekvämt och trångt. Där bodde far och mor, farmor, en faster och en bullrig fyraåring som lät hela kvarteret veta när hon var glad eller ledsen. Man bestämde sig för att lösa problemet med att flytta ut till landet. Platsen som man anlände till var Bluntisham prästgård i Lincolnshire. Platsen var idealisk om än primitiv mot bostaden i Oxford. Men Dorothy behövde aldrig känna sig ensam. Hon fick ha sina glada och sura skrik, hon fick leka med byns barn, hon fick besök av sina kusiner och hon var ompyss-lad av familjen som älskade henne.

Vid femton års ålder kunde hon franska flytande och grunderna i latin. Skolad som hon blivit av sin far och en fransk guvernant. 1909 anländer hon till Godolphinskolan i Salisbury. Även om hon var duktigare än sina jämnåriga i engelska och språk så var hon mycket omogen på andra områden. Hon hatade spel och lekar och hade inget intresse av det som andra flickor intresserade sig för, frisyrer, kläder, bjudningar och pojkar.

Snart var hon i högsta klassen och fick höga betyg. Hon hade börjat spela fiol i skol- orkestern och skrev regelbundet i skoltidningen. Efter två år fick hon nog av skolan. Hon återvände till Blutisham och arbetade därifrån för att få ett stipendium till Oxford. Det lyckades hon med och kom till Somerville College som Gilchriststipendiat.

Studietiden

Som studerande på Somerville var Dorothy högljudd och bullrig och gick omkring i en otidsenligt klippt peruk. Peruken använde hon för att dölja sitt hårfall något som hon ärvt efter sin mor. Hon gick omkring på High Street rökande cigarr och klädde sig oftast fel och opassande. De flesta lärare ansåg henne klipsk men omogen. Dessutom påstod prästdottern att hon var agnostiker och hon ifrågasatte tron.

1915 tog hon examen i modärna språk och fick högsta betyg. Tiden i Somerville kom aldrig att få någon större plats i hennes hjärta.

Med högsta betyg stod hon nu rådvill om vad hon skulle göra, förutom att ha roligt. Hon var tvungen att antingen gifta sig eller börja arbeta. Någon ung man för henne fanns inte i sikte och röra på sig kunde hon inte under brinannade krig. Så det fick bära hem igen till Blutisham i väntan på att något skulle dyka upp.

In i arbetslivet

Med den utbildning hon hade fanns inte många andra alternativ än att bli lärare. Hon sände in sina papper till lärarnas arbetsbyrå. Snart fick hon plats som lärarina i modärna språk. Platsen var Hulls högskola för flickor. Här blev hon kvar i två år, 1915-1917, men hon var inte nöjd med arbetet som lärarinna. Hon  kom hem till sina föräldrar som nu flyttat till Christchurch. Skrev sin avskedsansökan till skolan i Hull och väntade på att få lägenhet i Oxford. Basil Blackwell hade erbjudit sig at lära henne förläggaryrket. 1916 hade hon gett ut sin första diktbok OP 1 och medan hon väntade på att få flytta till Oxford och sitt nya jobb förberedde hon en annan poesibok som Blackwells skulle få ge ut. Den kom ut 1918 och fick namnet Catholic Tales and Christian songs.

1917 kom hon så till Oxford för att lära sig förläggaryrket. Hon började igen sjunga i kör som hon gjort under studietiden, hon får goda vänner och så blir hon passionerat förälskad. En kärlek som inte kom att besvaras. Dorothy känner igen sitt nederlag och slutar på Blackwells, gör en resa utomlands för att sedan igen landa hos föräldrarna i Christchurch.

Hennes stora kärlek Eric Whelpton som inte kunde besvara hennes kärlek hade blivit erbjuden plats på Les Roches i Frankrike och behövde en assistent. Han skrev och erbjöd Dorothy platsen. Dorothy tackade inte genast ja utan det krävdes ett besök av Eric för att få henne med. 18 augusti 1919 reser de iväg tillsammans till Frankrike. Ett år kom de att vara där. Eric flydde därifrån efter diverse trubbel.

Där satt hon i Frankrike. 27 år gammal, varken förlovad eller gift och förtjänade inte ens längre sitt uppehälle. Det blev läraryrket igen en tid innan hon 1921 började Bensons reklambyrå som copy-writer. Hon hyrde sig en bostad på Great James Street i Bloomsbury och köpte en motorcykel för längre resor.

Hon försäkrade sig själv och alla andra att jobbet på reklambyrån var tillfälligt tills hon blev en etablerad författare. Hon blev kvar där i tio år.

Författarlivet börjar

Innan Dorothy började på Bensons och flyttade till London hade hon tillbringat en del tid hemma i Christchurch. Där hade en ide fötts hos henne som hon klottrat ner med hjälp av skrivmaskinen. Hon var säker på att den skulle ge henne pengar – detektiv-romanen. Under hennes långa promenader, sittande på grindar och röka eller liggande nere vid floden hade hon funderat ut sin hjälte och hans bakgrund. Boken blev färdig 1921. Hon försökte få någon att publicera den, men alla tyckte den var för grov. Slutligen så nappade Fischer-Unwins förlag och gav ut den 1923. Lord Peters största affär, blev bokens namn och en av världens mest älskade detektiver var presenterad.

Samma år blir hon med barn. Hon tar sex månader ledigt och åker hem till sina förädrar. Tredje januari 1924 föder hon sitt barn som hon lämnar i en kusins vård. Hon nämde aldrig om barnet inte ens för sina vänner.

Med födseln över, barnet omhändertaget och den nya boken, En sky av vittnen, avslutad återvänder hon till Bensons och London.

En stor reklamkampanj under namnet Senapsklubben drog över landet med hissnande historier och skämt som Dorothy var med och skrev ihop. Han publicerade i denna veva ännu två böcker med Lord Peter Wimsey och en novellsamling. 1926 slår så äntligen lyckan till och hon gifter sig med Oswald Arthur Fleming. Hon älskade honom djupt och trodde blint på hans självdramatiserade fantasier som handlade om krigsmin-nen och journalistik. Dessvärre blev det Dorothy som fick stå för inkomster och uppehälle. Ekonomiskt var livetbra. Hon hade råd att renovera deras lägenhet och köpte en stuga på Newland Street 24, Whitham, Essex. Denna stuga var en tyst tillflycktsort under helgerna.

Men något hade blivit fel. Och något katastrofalt inträffade. Rykten gick, men man vet inte vad som var sant och vad som var rykte. Hur stor besvikelse äktenskapet än var så kom årena 1928 och 1929 att också bli sorgfyllda år. Först dör hennes far 1928 och hennes mor 1929. Dorothy som var mycket fäst vid sina föräldrar och när hennes far dött fick hennes mor flytta till Witham och hon köpte åt henne stugan brevid deras. När även modern hade dött förde hon henne till Christchurch och lät begrava henne bredvid fadern. Men till bybornas stora förvåning lät hon inte resa en gravsten.

Dorothys kusin Ivy Amy Shrimpton hyrde ett hus i byn Westcott Bartun och tog hand om två fosterbarn. Den ene Dorothys son. Dorothy var ofta och hälsade på och tårögd och ofta mot sin vilja for hon därifrån. Men han fick aldrig veta mera än att hon var hans fostermor. Inte ens då hon skickade honom till internatskola i oxford. När Dorothy sedan dog hade de inte setts på flere år.

Dorothy fortsatte sitt arbete på Benson till 1931. Hon skrev Wimsey böckerna och noveller för tidningar i England och USA. Hon ägnade sig åt att skriva för radion och skrev massor av brev.

1927 hade hon gått med i ett författarsällskap kallat detektivklubben. Andra kända i den var Agatha Christe och G K Chesterton. De höll till på Gerard Street 31. Hon livade upp klubben rejält med att genomföra, för skojskull, ritualer med ljus och dödskallar i invigningsritualerna och komponerade en ed som nykomlingar måste svära.    

Teater

Dorothy skrev sina Wimsey böcker för att förtjäna sitt uppehälle. Men 1938 såg hon framför sig ett kommande krig och detektivromanen passade inte som förströelse litteratur. Hon hade gripits av en ny passion – teater. Orädd som hon var tog hon pjässkrivandet till sin penna. Redan 1936 hade hon provat på att skriva drama. Då skrev hon för Canterbury Cathedrals om biskopen William av Sens. Han byggde upp katedralenefter den våldsamma branden 1174. Dorothy kom att skriva ett flertalpjäser varav den sista, The Emperor Constantine, 1951.

Förutom teater för cenen skrev hon också mycket för radion och BBC. Hon jobbade tillsammans med Agatha Christe, Anthony Berkeley och E. C. Bentley för att nämna några. I början av 1940-talet kom hon att skriva två väldigt omtyckta radiopjäser, He that should come och den kanske ännu mer kända barnpjäsen The Man Born To be King. Innan The man born to be king sändes blåste det upp en enorm mediastorm kring programmet. Orsaken var att J. W. Welch, direktören för BBC:s religiösa avdelning bad Dorothy komma med på en presskonferens. Dorothy som inte tyckte om pressenoch som i sina Wimsey böcker skrev illa om pressen och rapportrarna var både nedlåtande och oförskämd mot dem. Mycket berodde på den blyghet hon drogs med inför att uttala sig offentligt. Pressen som led av nyhetstorka slog på stora trumman och alla möjliga kristna grupper debatterade den pjäs som ännu inte sänts. Dorothy säger så här själv: ”Mitt ämne var att berätta historien så bra jag någonsin kunde, med de medium som stod till mitt förfogande – kort sagt, att göra ett så bra konstverk jag kunde. Ett konstverk som inte är bra och ärligt artistiskt sett, är inte bra på något annat sätt heller, och går inte att använda för något som helst ändamål – inte ens till uppbyggelse – därför att det är en lögn, och allt sådant är djävulens verk.”

Pjäsen blev en stor succe. Den har spelats i radio flere gånger, och den var ett genombrott för den religiösa radion. Efdter att ha avslutat arbetet med The man born to be king flyttade Dorothy och Mac från Great James Street till Witham.

Dorothys arbete var nu på höjdpunkten. Sonens utbildning och uppehälle var i dyraste laget. Mac tjänade ingenting utan höll sig mera till flaskan och åldrande släktingar ropade på hjälp. Hon köpte in grannhuset på Witham när tant Maud flyttade in hos dem. Dorothy fick svårt att få tjänarna att stanna kvar. Hon glömde att betala ut löner. Hennes arbetsrum såg ut som ett slagfält och sovrummet som en klädaffär. Men Dorothy var en god kock och kanske var det hon som hade plitat ihop articklarna i Macs bok, Gourmetens bok om mat och dryck, för honom hade aldrig någon sett koka.

Under sina studieår i Oxfords hade Dorothy sagt sig vara agnostiker och hon hade inte förrän med barnpjäsen The man born to be King, varken skrivit eller talat om religion. Han hade inte heller hemfallit åt fromma hyllningar fast hon regelbundet gick till kyrkan. Men ju mer hon skrev om kristendomen desstu mer religiös blev hon. Dorothy var alltid en sökare och hon älskade religions- och tros diskussioner.

Dante

Det var kriget som fick den 52 årige Dorothy att läsa och småningom översätta Dantes Divina Comedia. Det var vid ett av tyskarnas anfall över London som hon slet åt sig en bok ur hyllan då hon rusade ner i källaren. Hon var tvungen att alltid ha någonting med att läsa var hon än gick. Till hennes stora förargelse vid detta tillfälle så var det just Dante på medletida italienska.Något hon inte behärskade. Men hon upptäckte snart att hon med hjälp av sin franska och sitt latin kunde förstå en hel del.

Författaren Charles Williams hade försökt få henne intresserad av Dante en längre tid men hon hade alltid avfärdat förslaget. Charles Williams och hans gode vän C S Lewis var de populäraste författarna under trettiotalet och Dorothy brevväxlade med dem båda.

Hon blev i alla fall totalt fångad av Dante. Men nu fanns ett problem. Han hade lovat Gollanez en roman och Dante översättningar fanns det många utav. Då slog det henne att han inte skulle översättas för de redan lärda utan för den vanlige läsaren som inte var klassiskt bildad. Men först måste hon lära sig medeltidsitalienska och det gjorde hon på ett par veckor. 1945 föreslog hon projektet med Dante för Dr Rieu och det godkändes.

Hon hade nu två karriärer bakom sig, en som deckarförfattare och en som författare av skådespel. Hon skulle nu kasta sig huvudstupa åt ett okänt håll. Hon skulle hamna i öppet gräl med humanisterna, svika dem som längtade efter mera Wimsey böcker och få svårt att motivera en Dante översättning till. Varför skulle just hennes översättning bli bra? De flesta var redan nöjda med Binyons översättning. Men Dorothy höll fast vid sitt projekt och satte igång.

Precis som med The man born to be king så började man redan innan första delen av översättningen var färdig döma ut henne och debattera hennes översättning. Det blev en ny storm kring Dorothy L Sayers.

På våren 1950 dör Mac. Dorothy tyckte att han var taktlös som dog just då hon hade som mest att göra. Hon översatte Dante, skrev en pjäs, resencerade och föreläste. De hade levt i all vänskap tills slutet kom för honom. Dorothy förträngde minnet av Mac och under den tid hon ännu skulle leva, nämnde hon honom aldrig. Men huset kändes tomt och tyst utan honom, så Dorothy var borta så mycket hon kunde.

Det som hon gått inför med stor entusiasm 1944 börjasde bli en börda för henne 1953. ”Jag försäkrar er, ingen kommer att vara gladare än jag när den här förbannade saken är över.”

Hon dog med Dante

Dante och hans Divina Comedia kom att bli hennes sista stora kärlek. Under översätt-ningen kom hon att kritiseras hårt och senare kom man att försöka tiga ihjäl den. Men hon älskade Dante och kom att hålla föredrag om honom, skriva artiklar och essäer och diskutera verket i otaliga brev.        

Den 17 december 1957 reser Dorothy till London för att julhandla. Hon valde ut presenter till sina vänner och lät affärerna posta dem så att hon slapp bära paket. När dagen gick mot sitt slut kände hon sig mycket trött. Hon övervägde om hon skulle stanna i London över natten men katterna behövde mat. När Dorothy kom hem ville hon bara bada och sedan gå till sängs. Hon kastade sin päls och väska in i rummet brevid hallen och gick mot köket för att ge kattorna mat. Vid trappan till köket sjunker hon ihop i en hög på golvet och där hittar hennes sekreterare henne nästa morgon.