Häxan och Lejonet

Tanken på att skriva en barnbok fick Lewis redan i september 1939 men det skulle ta honom tio år innan den första boken Häxan och Lejonet kom ut. Idén till att skriva fick han av de evakuerade barn som bodde hos honom under kriget. En flicka var intresserad av en gammal garderob och frågade om hon fick gå in där och se om det fanns någonting bakom den. Hennes fråga satte fart på Lewis fantasi. (Han och hans bror hade som pojkar även de suttit i en garderob och läst och skapat sina fantasivärldar och figurer) Som barn hade Lewis Edith Nesbit som favoritförfattare och hon hade i sin bok The Aunt and Amabel skrivit om hur man kom in i en förtrollad värld genom en garderob i ett gästrum. Lewis ville skriva en berättelse för de barn som evakuerats för han var bekymrad över hur dåligt utvecklad deras fantasi var och över hur lite de läste.

Lewis skrev ner de bilder som dök upp inom honom. Han hade redan från sexton års ålder en bild inom sig av en faun som bär på ett paket och ett paraply i en snöig skog.

Andra bilder kom till honom under krigsåren. När han skrivit en ganska stor del av boken föddes idén om lejonet Aslan. Han "kom in i berättelsen med ett kraftfullt språng" har Lewis berättat. Han hade drömt många drömmar om lejon den här tiden och så snart Aslan fanns där började berättelsen fogas samman och snart nog hade han de övriga sex böckerna färdiga.

I Narnia böckerna blandar Lewis friskt mellan människor, djur och mystiska varelser. Lewis uppfattning om himlen var att det var en plats där alla slags människor skulle kunna mötas till fest. Där dansar och sjunger alla tillsammans: människor, fauner, jättar, kentaurer, dvärgar och massor av andra olika djur. Den feststämning och glädje som skildras i Narnia är det som man känner och rycks med i då man läser Narnia.

Lewis skrev inte Narnia för att förklara kristendomen. Han skrev barnböckerna för att barn skulle känna igen kristendomen senare i livet då de mötte den. "Jag syftar till ett slags fördop av barnets fantasi", sade Lewis själv.

Lewis skrev inte heller för att göra en teologisk handling utan för att det var roligt, men det är klart att böckerna kom att påverkas av hans teologiska och moraliska uppfattning.

Narnia, Aslans land, ser vi genomgående hur det övernaturliga och eviga bryter in i det vardagliga. Tänk på äppelträdet som planteras och sedan sågas ner och blir till en garderob, garderoben som för barnen in i landet Narnia. Den andliga världen är hela tiden närvarande hos oss precis som Narnia finns i deras närhet.

Så här uttrycker sig professorn när han talar med Peter och Susan då de bekymrat sig över Lucys tillstånd och ”fantasier”?.

”Om det finns en dörr i det här huset som leder till en annan värld (och jag måste framhålla att det här är ett mycket underligt hus, som inte ens jag känner utan och innan) – om, säger jag, Lucy kom till en annan värld, så skulle det inte alls förvåna mig om denna anda värld hade en egen tid som inte alls påverkades av vår. Med andra ord: hur länge man än stannade där skulle det aldrig ta upp något av vår tid. Å andra sidan tror jag inte att många flickor i hennes ålder skulle kunna hitta på det själva. Om hon bara hade fantiserat ihop alltsammans, skulle hon ha hållit sig gömd en lagom lång stund innan hon kom fram och berättade sin historia.

- Ja, men menar ni verkligen att det kan finnas andra världar, sade Peter, så där vägg i vägg med vår liksom?

- Ingenting är mer troligt, sade professorn och tog av sig glasögonen och började putsa dem medan han muttrade: Undrar vad de får lära sig i skolan egentligen!” (sid 44)

 Lejonet Aslan avslöjar väldigt mycket av Lewis Gudsbild. "Aslan-figuren säger oss mer om hur Lewis uppfattade Gud än något annat han skrivit. Den har all den dolda kraft och det majestät och den väldighet som Lewis associerade med Gud, men också den härlighet och den ömhet och till och med humor som han trodde fanns där, så att barn kunde springa fram till honom och slå armarna om honom och kyssa honom. Det finns ingenting av `mörka fantasier eller fruktan för djävul och helvete i detta. Det är `bara kristendom`." Skriver Bede Griffits i The Canadian C S Lewis Journal 1984.

När barnen kommit hem till herr och fru Bäver så berättar han om Aslan för dem. De känner inte Aslan alls men får lite grann veta vem han är:

”Det är djurens konung, hela skogens härskare.” (68) Men tänk om häxan är starkare än Aslan, mäktigare än honom? ”Om hon kan stå på sina ben och se honom i ansiktet, så är det bra gjort…” är herr Bävers svar. Sedan så reciterar han några rader ur en gammal sång: (man skulle kunna ta den som en psalm ur Psaltaren)

Sång:

Ondskan flyr med skräck och skam varhelst Aslan drager fram,

Blotta ljudet av hans röst stillar sorgen i vart bröst,

Med en blick han vintern jagar bort från skogar, berg och hagar,

Överallt där Aslan går blommar ljuvlig evig vår.

”…han är djurens konung, son till den store Kejsaren-bortom-havet.” ”Aslan är ett lejon – det stora Lejonet.”

Här har vi Aslan som konung precis som Jesus omtalas som konung, han är son till ”Kejsaren-bortom-havet, Jesus är ju Guds son, Aslan är det stora Lejonet och Jesus omtalas som Lejonet av ljuda.

”Är han farlig då? frågade Lucy.”

”Farlig? sade Herr Bäver, hörde du inte vad min fru sa nyss? Det är klart att Aslan är farlig. Men han är god. Han är ju kung, vet jag.”  (69)  Snart så reciterar han en gammal visa (psalm) igen:

”När Adams barn en gång målet har nått

Och bestigit tronen i Paravels slott

Är den onda tiden ett minne blott (s.70)

Och eftersom han har kommit och ni är här, måste ondskans välde stå inför sitt fall.” (70)

Enligt Bibeln kommer det också en sluttid, yttersta tiden när allt har gått i uppfyllelse och slutstriden står för dörren och Gud kommer att besegra ondskan och allt skall återställas så som han hade tänkt det från början.

Aslan är Kristus, några bilder

När Aslan möter barnen så finns hela tiden spänningen mellan att man vet att han är fullständigt god, mild och snäll men också att han är majestät, kung härskare och skapare. Man bävar inför honom faller helst på knä.

Precis samma omtumlande upplevelser har jag själv inför Kristusgestalten.  På samma gång som han är denna kärlek är han också majestät och konung. Spänningen mellan den fullständigt kärleksfulle och gode Kristus och fullständigt härskande Kristus fångar Lewis upp. Han hjälper mig att se det jag inte sett och att förstå sådant som är svårt att förstå.

”Folk som inte varit i Narnia tror ibland at en sak inte kan vara god och skräckinjagande på samma gång. Om barnen någonsin hade trott det, så visste de bättre nu. Ty när de försökte se på Aslans ansikte, uppfångade de bara en skymt av gyllene man och ett par majestätiska allvarliga betvingade ögon, och sen måste de slå ner med blicken och kände sig alldeles ängsliga.” (Häxan och lejonet)

”Ett gyllene sken föll över dem från vänster. Han trodde det var solen. Han vände på huvudet och såg vid sin sida, större än hästen, ett lejon. Hästen verkade inte rädd för det eller också kunde han inte se det. Det var från lejonet ljuset utgick. Ingen har någonsin sett något så skrämmande och så skönt.” (Hästen och hans pojke)

Barnen i Narnia längtar ofta efter att få se Aslan igen när äventyren varit många, långa, spännande och svåra. Modet börjar svika och tröttheten är överväldigande. Då kommer längtan efter att få se Aslan igen. De har drömt om honom, hört talas om honom av andra och haft en svag aning om att han är med i äventyret. Men det är inget i jämförelse med att få se honom ansikte mot ansikte och uppleva hans varma och kärleksfulla famn. 

Vem stod i dörren om inte Aslan själv, Lejonet, Konungen över alla konungar. Och han var riktigt levande och varm, och han lät henne kyssa honom och borra ner ansiktet i hans glänsande man. Och ett lågt, jordskalvsliknande mullrande hördes inom honom, så att Lucy var nästan säker på att han spann.

-          Å Aslan, sade hon, så snällt av dig att komma!

-          Jag har varit här hela tiden, sade han, men du gjorde mig inte synlig förrän alldeles

nyss (Silvertronen)

I Häxan och Lejonet har vi också den välkända händelsen då Aslan talat med Häxan efter att hon kommit med Edmund till deras läger. På natten kan inte Lucy sova och har en olustig känsla. Hon talar med Susan och även hon är vaken och de ser Aslan vandra ensam iväg och de få sedan följa med honom en bit. Aslan är nedstämd och tyngd av mörka bördor. Han lämnar dem och flickorna får sedan bevittna Häxan och hennes kumpaners hemska behandling av Aslan och hur de sedan dödar honom. Ondskan har segrat.

Efter att flickorna gråtit och sörjt Aslan en god stund och de är på väg bort från stenbordet hör de ett brak och till sin stora förvåning ser de stenbordet sönderbrutet och Aslan som är borta. Förskräckta tror det att något nytt obeskrivligt skett. Strax talar han till dem och visar sig för dem och förundrade kan de knappt tro sina ögon att han lever igen. Det här är ju en fantastisk omskrivning av Jesu död och uppståndelse.

En mycket fascinerande sak är att Aslan berättar om en urgammal trolldom som häxan inte kände till som stod som grund för denna händelse.

”Jo, det ska jag tala om, sade Aslan. Trolldomen från tidernas morgon kände häxan till, men det fanns en ännu äldre trolldom som hon inte visste om. Hennes kunskap sträcker sig inte längre än till tidernas morgon. Men om hon kunde ha skådat in i stillheten och mörkret före tidernas morgon, skulle hon ha läst en annan besvärjelse där. Och då skulle hon ha vetat att om någon, som inte hade begått förräderi, frivilligt lät sig dödas i förrädarens ställe, så skulle Stenbordet rämna och Döden arbeta baklänges.” (s. 132)

Han kunde köpa Edmund fri genom att dö för honom. Då man läser det här kan man inte låta bli att undra om Jesus kände till att då han gav sitt liv så skulle han få det tillbaka igen av Gud som skulle uppväcka honom. Var det något som Satan inte kände till och därmed trodde att han segrat i o m att han fått Jesus dödad?

Precis som ondskan förstör människan (till sist kan förgöra människan) så förvandlade ju Häxan djuren till sten. Hon avskydde fest och glädje och ville ha kontroll. När Aslan kommer förvandlar han allt till liv igen.

”Aslan hade tagit ett språng fram till ett stenlejon och andades nu på det.” (135) ”Gud formade människan… och blåste in livsande i hennes näsa.” (1 Mos. 2:7) Man kan ju se var bilden kommer ifrån. Det onda, Häxan, förstörde de olika varelserna och förvandlade dem till livlös sten, Aslan andades på dem och gav dem liv igen, precis som Kristus gör med oss människor.

”Med ett rytande, som skakade hela Narnia från lyktstolpen i väster till havskusten i öster, kastade sig det väldiga lejonet över häxan. Lucy såg henne vända sig mot honom ett ögonblick; hennes ansikte var fyllt av fasa och bestörtning.” (142) ”Striden var avgjord inom ett par minuter.” (143)

Här besegrar Aslan Häxan. Precis som Kristus besegrade ondskan, Satan själv. En dag kommer Jesus att göra rent bord med ondskan och allt ska bli såsom han hade tänkt det från början. Det här kommer också fram i den sista Narnia boken Den sista striden. Den boken slutar med att de går in i ett nytt Narnia och det gamla Narnia rullas ihop och försvinner.

När barnen möter herr och fru Bäver så kallar han dem för ”Adams söner och Evas döttrar.” (sid 62) Det för att de är människor. Adám betyder ju människa och adamá jorden på hebreiska, medan Eva hör ihop med de hebreiska orden för ”leva” och ”liv”. Sedan har vi ju också Bibelns tal om den gamla Adam och den nya Adam som är Kristus.

De är fyra barn i berättelsen och slottet Paravel har fyra troner och enligt en gammal profetia ska Häxans välde ta slut då de sätter sig på den och inte bara det utan också ”hennes liv”. (71) Jag har funderat att de fyra barnen två pojkar, söner av Adam, och två flickor, döttrar av Eva, så representerar hela mänskligheten. Men också att som det i Uppenbarelseboken talas ofta om de fyra väderstrecken och kanske det är en bild för människorna från hela vår jord, som kommer från alla väderstreck och som samlas inför konungarnas konung.

Himlen

C. S. Lewis uppfattning om himlen var att den är en stor fest. God mat, vin, sång och dans är Lewis bilder på himlen. En skymt av himlen får vi när djuren har en festmåltid och häxan kommer förbi. Häxan (det onda) avskyr åsynen av maten och glädjen och det värsta är att tomten hade gett dem det, tomten som inte hade setts på länge, för sedan Häxan tog över landet hade det ju ”alltid varit vinter, men inte jul”. Häxan tog död på all glädje genom att förvandla dem till sten. (Lewis kallar ju också sin självbiografi för Av glädje överfallen, för han tror att vi kan få uppleva ögonblick och stunder av sann glädje, och det är en försmak av himlen). Historien slutar också att barnen krönas till kungar och drottningar av Aslan på slottet Paravel.

”På kvällen hölls en strålande fest på slottet Paravel med sång och dans, och guld blixtrade och vin flödade, och musiken i slottssalen besvarades av den underligt ljuva och genomträngande sången från havets folk.

”Mitt under festen försvann Aslan utan att någon märkte det.” … ”För herr Bäver hade varnat dem: - Aslan kommer och går, hade han sagt. Ena dagen är han här, och nästa dag är han borta. Han tycker inte om att vara bunden – och dessutom har han andra riken att sköta. Han kommer att titta in ofta. Men man får inte tjata på honom. Han är ju ett vilt lejon. Inte ett tamt.” (146) Här har vi en fantastisk bild på Jesus. Han är god men inte tam. Vi kan inte styra honom och bestämma över honom men trots det har han inte övergivit oss. ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far” (Joh. 3:8) säger Jesus om helig Ande och samma är det med Jesus också vi har inte full kontroll över honom, men han är god.