Jag minns då jag första gången hörde om U2. Egentligen så läste jag om dem i en tidning som heter Svenska Journalen. I den fanns en ungdomsbilaga och där skrev man om musik. Där läste jag om detta band från Irland. Snart fann jag deras skivor och kärleken till deras musik var född.

Jag minns när jag fick lp:n The Unforgetable Fire i min hand, vilken musikalisk upplevelse det var och särskilt låte Pride. The Edges gitarrspel var något nytt och revolutionerande och Bonos texter tilltalande och innehållsrika. De hade något att säga. När man sedan fick albumet The Joshua Tree trodde man inte att något kunde bli bättre än så. På den finns en av de bästa låtar som någonsin gjorts och det är Where the streets hav no name. 

Bättre än så där kan det inte bli.

Deras skiva Rattle & Ham blev den sista jag köpte på många år. 2009 kom jag att vistas på en konferens där de hade en intervju med Bono. De spelade lite av Where the streets have no name och jag tänkte för mig själv att nog är de ju bra U2 och Bono var lysande i det han sade. 

Jag hade fyndat en bok som heter Bono om Bono som jag köpte med tanke på att det skulle vara intressant att se vad de gamla idolerna talar om numera. Ganska snart var jag och förolyckades då jag höll på med ved och hamnade att sitta några veckor med handen i paket. Då passade jag på att läsa boken och fascinerades enormt.

Så fort jag blev mer rörlig så inhandlade jag alla U2 skivor jag hittade och började lyssna. Jag visste att de skulle komma till Finland och ha konsert men de biljetterna var sålda för längesedan. Men jag fick ju njuta av att ha funnit dem igen och deras musik som nu berörde mig djupt igen.

Den stora överraskningen kom då en god vän ringde och frågade om jag ville komma på U2 till Helsingfors i Augusti. Jag trodde han drev med mig så det tog honom en halv timme att övertyga mig om att det var sant.

Dit åkte vi och det blev en oförglömlig kväll och upplevelse att ha fått höra dem live och sedan dess lever deras musik med mig hela tiden.